Speaking about the UK
I ett försök att kurera min förkylning har jag fastnat framför lite brittiska serier på TV:n. Massa minnen flödar över mig.
När jag väl stod där på Arlanda fick jag lite ångest. Inte över flygningen men över vad jag hade gett mig in på. Jag hade hyrt ett rum utan att ha sett det. Jag hade kommit in på en skolla som skulle kunna vara skit.
Det började med den längsta inflygningen i mitt liv. Till London kom vi fan på 1,5 timme men sedan cirklade vi runt London i all evighet. Näv vi väl hade landat så tog det en evighet att få väskorna.
Hemma hade jag printat ut en karta över busshållplatserna för att hitta bussen till Oxford. Ok när jag gjorde det så kändes det jävligt överdrivet men oj vilken nytta jag hade av den. Det fanns absolut ingen information om vilken buss som gick från vilken hållplats. Kommer i hela mitt liv komma ihåg att bussen till Oxford går från nummer 17.
Tyvärr åkte jag en hållplats för långt i Oxford och fick ta lokalbussen tillbaka. Herregud när jag såg huset så var jag säker på att Onslow från Skenet bedrar skulle öppna dörren.
Istället var det den hysteriska ShanShan som öppnade dörren. Men hon visade sig vara rätt kul. Kinesiska Jack förbarmade sig över mig och lagade mat åt mig första kvällen och skjutsade mig till Tesco på söndagen.
Colleget var ju verkligen en liten privat historia. Rektorn var den som tog emot mig och jag måste säga att man alltid var ompysslad. Jag betalade ju 20 000 kr medans de andra betalade 90 000 kronor.
Jag var rätt nervös över engelskan men det fanns det ju ingen anledning till. Jag förändrade dock mitt uttal och pratar nu med brittisk accent.
När jag väl stod där på Arlanda fick jag lite ångest. Inte över flygningen men över vad jag hade gett mig in på. Jag hade hyrt ett rum utan att ha sett det. Jag hade kommit in på en skolla som skulle kunna vara skit.
Det började med den längsta inflygningen i mitt liv. Till London kom vi fan på 1,5 timme men sedan cirklade vi runt London i all evighet. Näv vi väl hade landat så tog det en evighet att få väskorna.
Hemma hade jag printat ut en karta över busshållplatserna för att hitta bussen till Oxford. Ok när jag gjorde det så kändes det jävligt överdrivet men oj vilken nytta jag hade av den. Det fanns absolut ingen information om vilken buss som gick från vilken hållplats. Kommer i hela mitt liv komma ihåg att bussen till Oxford går från nummer 17.
Tyvärr åkte jag en hållplats för långt i Oxford och fick ta lokalbussen tillbaka. Herregud när jag såg huset så var jag säker på att Onslow från Skenet bedrar skulle öppna dörren.
Istället var det den hysteriska ShanShan som öppnade dörren. Men hon visade sig vara rätt kul. Kinesiska Jack förbarmade sig över mig och lagade mat åt mig första kvällen och skjutsade mig till Tesco på söndagen.
Colleget var ju verkligen en liten privat historia. Rektorn var den som tog emot mig och jag måste säga att man alltid var ompysslad. Jag betalade ju 20 000 kr medans de andra betalade 90 000 kronor.
Jag var rätt nervös över engelskan men det fanns det ju ingen anledning till. Jag förändrade dock mitt uttal och pratar nu med brittisk accent.
Kommentarer
Trackback