Det där med att vara bög
Ditt liv som bög verkar så bekymerslöst. Du är nöjd med allt och familj och kollegor accepterar dig.
Har du inga problem?
//Anki
Hej
Näää nu har du nog inte följt bloggen så noggrannt. Herregud, det finns ju många problem. Men för min egen del är jag helt tillfreds med att vara bög. Just själva läggningen har jag varit ok med och inget som jag har velat ändra.
Självklart finns det kollegor som tycker jag är för mycket och kanske till och med hatar bögar. Men inte fan kommer de säga det till mig. Men det skulle faktiskt vara rätt kul om någon gjorde det.
Sedan så är jag helt säker på att många stör sig på mig som person. Och det gör de helt rätt i. Jag kan vara för mycket ibland men va fan vi har ju alla våra sidor. Men jag menar faktiskt väl och är aldrig avsiktligt elak mot någon
Och nej min familj accepterar det inte. Och om det är något som jag skulle vilja ändra så är det just det. På något sätt så blir man ju ensam när ens familj inte kan acceptera en fullt ut. Självklart så umgås vi och på ytan verkar allt ok.
Saker och ting skulle ju ställas på sin spets om jag träffade en kille. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle göra om jag träffade en pojkvän. Det skulle ju aldrig funka att han träffade min familj, Nu är det ju jävligt teoretiskt men om jag skulle gifta mig så skulle det kännas konstigt att jag inte skulle ha en enda från familj/släkt med.
Jag önskar jag hade en sån där cool modern relation med min familj som de alltid har på TV och så. Men samtidigt. Jag är över 30 och måste inse att det aldrig blir så.
Det var en olycka att min familj fick veta. Jag hade föredragit om de aldrig hade vetat. Låter kanske knäppt men det hade nog varit bättre.
//Pierre
[email protected]
Kan jag ta det som en rekommendation att inte ha komma-ut-samtalet med mina föräldrar alltså?
Puh!
Jag tror inte man kan generalisera på det sättet, det beror nog snarare på vad man har för relation i familjen - och dessutom hur trygg man känner sig i sig själv.
Om man inte blir accepterad för den man är - då kan man lika vara utan dessa personer i ens närhet tycker jag. Men om man står i någon sorts beroendeställning så kan det kanske vara läge att avvakta för då kan säkert detta användas som ett slagträ i debatten.
Jag tror inte det finns några rätt och fel, men har man inte berättat i väldigt unga år, typ medan man fortfarande bor hemma, så kan man kanske avvakta tills det finns anledning att berätta. Lever man i ett förhållande så lär det ju inte dröja länge förrän snacket börjar gå - och det kan ju inte vara så kul att smussla genom hela livet?!?