Ensam och knäckt
Jag heter Maria och är 36 år. Till vardags jobbar jag på ett kontor i centrala Stockholm med ett bra jobb. Jag har en egen lägenhet på Södermalm.
Jag har läst din blogg i ett år nu. Ofta imponeras jag över hur du alltid verkar så stark och positiv även fast du bor ensam. Du verkar liksom bara leva på.
Själv tycker jag att ensamheten är svår. Lägenheten känns så ensam efter jobbet. Jag kommer från Skåne och har bott i Sthlm i 7 år. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Det känns så ensamt att gå på bio för sig själv. Det känns för jävligt.
Hur handskas du med det? Har du några tips?
/Maria
Hej Maria
Jag censurerade ditt brev lite för att det blev så långt. Hoppas du inte misstycker.
Va kul att du gillar bloggen. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade ngt vettigt råd att komma med. Men jag är helt blank.
Ja jag lever ju också ensam. Men jag tycker livet rullar på rätt fort. Jag har liksom noll fritidsintressen men jag tycker alltid att kvällen knappt räcker till...till att inte göra något speciellt. Jag fattar inte hur folk med barn och partner hinner med. Jag skulle bara ligga och gråta av stress.
Att jag är så stark är en illusion som jag lärt mig av bloggen att jag uppenbarligen sprider. Utan att veta om det. Jag är egentligen svag och neurotisk. Ja ok kanske inte alltid men ibland.
Ja Maria vad ska jag säga. Måste du bo i Sthlm då? Flytta hem till Skåne? Nej jag är ledsen men jag är helt blank i huvudet. Jag hoppas verkligen att situationen blir bättre för dig.
För om du inte trivs i Sthlm så finns det ju ingen karriär eller status som är värt det. Flytta om det kan förändra saker.
/Pierre
Usch, stackars Maria! Låter inte bra alls. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Jag har också alltid varit en ensamvarg och trivs alldeles utomordentligt i mitt eget sällskap - även om jag nu lever i ett förhållande sedan ett antal år tillbaka.
Har du inga kollegor på jobbet du kan gå ut och ta ett glas vin med, eller bjuda hem på middag? Sedan blir du antagligen tillbakabjuden och du kanske lär känna bekantas bekanta. Vänskap är ju lite som ringar på vattnet - det gäller bara att våga komma ner och doppa sig.
Jag hade inte heller några bekanta när jag flyttade till Stockholm, nu har jag ett ganska stort nätverk av vänner även om jag faktiskt ganska ofta väljer att bara ta det lugnt i mitt eget sällskap eller tillsammans med min sambo.
Men jag håller med Pierre - om du inte trivs i Stockholm, varför bo kvar? Inget jobb i världen är värt att kasta bort sitt liv på - det kommer bara att leda till en otrolig bitterhet och en fyrtioårskris av rang!
Jag tror du är inne i en negativ spiral som det gäller att bryta. Du trivs inte i ensamhet och tycker det känns ensamt i lägenhetheten efter jobbet; då gäller det att bryta mönstret och hitta på saker - ingen kommer ju att per automatik dyka upp ur tomma intet i din lägenhet för att hålla dig sällskap. Börja umgås med någon trevlig kollega. Du verkar ju trivas med ditt jobb så det borde innebara att du har några kollegor i vars sällskap du har roligt.
Lycka till!