Pierres blogg - Läs på egen risk

Hela familjen bor i en trerummare som är kanske lite för liten för en familj på 5 personer. Den äldsta sonen flyttar ut eftersom han är vuxen. 

Livet löper på. Mamma slutar på ASEA och börjar istället jobba som kokerska på en exklusiv herrklubb. Detta är ingen snuskig inrättning utan en klubb för överklassen i stan. Det är sena nätter med minimal lön.  

Hon blir god vän med Mary som är föreståndare för stället. Tillsammans är de dom enda anställda. Mary har vikt sitt liv för stället och jobbar hårt där ända fram till sin pension 2001. Två månader efter sin pension faller Mary ner död i sin trädgård. Mamma knäcks av den nyheten. Hon blir heligt förbannad när ingen från herrklubben ska komma på begravningen. Hon ringer upp en överläkare och skäller ut honom. På begravningen närvarar 10 män från klubben med den största kransen som fanns att köpa. 

1977 återser hon Finland för första gången sedan hon lämnade det under brinnande krig. Hon får också träffa sin två systrar. All kommunikation måste gå genom tolk. Något som känns väldigt konstigt. Hon besöker den gamla gården som då hade blivit ett igengrott ruckel. Hon har en del minnen kvar som hon stämmer av med systrarna. De hade till exempel gömt sig i ladan när tyskarna kom till gården. Finland var inte hemma för henne. Det var bara där hon hade fötts.

Med åren inser hennes barn att hon lider av det klassiska finska krigsbarnsyndromet: Man är överdrivet gästvänlig för att man inte vill att någon ska känna sig så ovälkomna som de kände sig när de kom till Sverige och man har mycket svårt att slänga saker. Man behåller allt man kan för man vet aldrig vad man kan behöva i framtiden.
  80 och 90 talet löper på. Mamma tar ett dagjobb som städerska 1980. Hon kan inte leva på den lilla lönen som kokerska. Hon jobbar in på natten. Kommer hem och sover några timmar för att börja städa klockan 6 på morgonen. 

Alla barnen har tagit studenten. Hon gläds åt detta och tycker väl att det är rätt ok. 

1995 får hon via en släkting reda på att hennes yngsta son är homosexuell. Hon blir helt förstörd. Hon ringer sin son och gråter men hon kan inte förklara vad det gäller. Hon skriver flera brev till honom där hon hoppas kunna omvända honom. Hon kan absolut inte förstå detta. Hon föreslår till och med medicin som en lösning. Än idag hoppas hon att han ska förändras och bli hetero. Det är nog en av hennes största sorger i livet att den sista sonen blev homo. 

När hon är 62 år tvingas hon enligt kommunens regler att gå i tjänstepension. När hon blev 65 år gick hon i vanlig pension. Hon har ca 7 500 kronor innan skatt att leva på. Detta efter ett helt liv som yrkesarbetare med knappt en enda sjukdag. 

April 2007: Min mamma planerar inför sin 70 årsdag i juli. Hennes äldsta son blir 50 år i augusti så de planerar att göra något ihop.
Hon har insett att det inte blir några barnbarn. Jag tror att hon sörjer detta men jag skulle aldrig våga fråga. 

Slut